Familjehemsskildringar – del 22 – extravuxen till två pojkar i tonåren

Jag är extravuxen till två pojkar i tonåren.
Jag är ensamstående och tänkte länge på att bli jourhem eller familjehem men vågade aldrig ta steget att bli det. Så blev jag tipsad av en vän om att jag kunde bli en extravuxen istället. En väninna till mig hade hört om insatsen extravuxen som Maskrosbarn har i samarbete med unga som ett komplement till stödinsatser som redan finns för ungdomar som inte har det dåligt nog att bli placerade men som behöver insatser i sin vardag. Jag ringde och frågade vad det innebar att vara extraperson och det är ett mer omfattande uppdrag än att vara kontaktperson och framförallt är det mer på ungdomens villkor.
 

Det fanns ett syskonpar i övre tonåren som hade det jobbigt hemma och som båda hade problem med depression. Min egna son som flugit ut har haft samma problem och jag kände att jag kan mycket om det och kan möta pojkarna med förståelse och trygghet. Jag hade själv en tuff uppväxt och kunde prata med dom om problemen på ett sätt som visade att jag visste hur det är att vara i deras situation. En del i uppdraget att vara extravuxen är att ge pojkarna en annan vuxens perspektiv på saker och fråga och prata om jobbiga saker. De har kommit till mig i över ett år och de öppnar upp mer och mer hela tiden och det känns fint.  

Tanken var från början att vi skulle gå ut och göra sociala aktiviteter och vardagsgrejor men det blir oftast att vi är hemma hos mig, lagar lite mat, pratar om hur det är hemma hos dom, vad dom tänker på och känner. Det känns jättefint. Jag ser hur de utvecklas och gör framsteg och när de blir myndiga hoppas jag att vi har kvar kontakten för när de fyller 18 år är de inte längre berättigade till insatsen. Men jag tänker att den äldre pojken förhoppningsvis fortsätter att komma med lillebror. 

Att få vara extravuxen passar perfekt för mig. Jag går fortfarande och funderar på att bli familjehem eller jourhem men i framtiden får det bli när pojkarna inte har behov av att vara hos mig så regelbundet.  

Familjehem, grundbulten i vårt samhälle som räddar upp när barns föräldrar inte mäktar med – hemmen som är en del i den vård ett barn behöver iväg från sitt föräldrahem. Vi är många i rollen som yrkesmän och privatpersoner som kommer i kontakt med de barn och unga som blivit placerade och vi drar alla vårt strå till den stack, som utgör det nätverk som är familjehemsvård.

Alla familjer vi i Lilla hjärtat vänförening haft kontakt med är rörande överens om hur viktigt det är för omhändertagna barn att få bo i stabila familjer som sätter barnens bästa först för att stärka dessa individer genom omsorg och trygghet. Varje gång vi i LHV får ta del av ett familjehems historia förundras och gläds vi över dessa otroliga eldsjälar som öppnar sina hem och tar hand om barn och unga i behov av hem och vård utanför sina egna. Till dem alla vill vi säga ett STORT TACK! Ni gör ett fantastiskt och viktigt arbete. 

Önskelådan – Keilas önskan

Veronica är familjehemsmamma åt 5-åriga Keila som kom till familjen när hon var 1 år. Keila föddes med abstinens från sin missbrukande mamma och lever idag med en kronisk sjukdom.

Läs mer »

Önskelådan – Frejas önskan

Freja blev som 10-åring placerad i ett familjehem, hon är väldigt blyg men familjen och Freja hjälps åt att utvecklas och bli starka tillsammans. Freja har en stor kärlek till

Läs mer »

Önskelådan – Sabinas önskan

Sabina skickar in en önskan till Lilla Hjärtats Önskelåda där hon beskriver hur hennes föräldrar har sitt barnbarn placerat hos sig sedan 4 år tillbaka. Sabina ser hur hennes föräldrar

Läs mer »
Rulla till toppen