Det var en gång en flicka som aldrig fick bli stor. Hon hette Yara, nej Moa, eller kanske Agnes? Fadime, Esmeralda, Donia, Denise… Kanske att namnet inte spelar någon roll i denna text som börjar med “Det var en gång”. Visst låter det som början på en Astrid Lindgrensaga? En saga om en liten levnadsglad, busig flicka med glimten i ögat som ska ut på äventyr i den stora världen! Där ska hon möta monster och besegra busar med gott mod. Tyvärr är detta ingen saga skriven i fiktionens tecken. Inga av dessa flickor fick uppleva uppväxter fulla av äventyr och de hade inga trygga hem att återvända till. Istället för faror som lurar i grottor eller på sjörövarskepp fanns förövarna i de hem de tvingades bo i. Plågsamma levnadsförhållanden och död väntade där de tvingades spendera sista månaderna i sina liv. Fasor och mörker i verkligenheten långt värre än alla de skrönor Krösa-Maja lurade i Emil och Ida. Skepnader utklädda till mamma och pappa, morföräldrar och familjehemsföräldrar.
Dessa flickor dog för att Prussiluskan drunknade under högar av akter på socialtjänsten. Likt Pomperipossa som fick betala 102% i skatt har socialtjänstens ekonomi bantats bort med ingalunda lättade arbetsbördor. Likaledes för Kling och Klang som var överhopade av diger arbetsbörda och hade inte tid att rycka ut till orosanmälan femtielva som kom in om flickorna. Dörren till Sunnanäng har stängt sig bakom dessa flickor för att aldrig öppnas igen och deras livsöden har nått oss via media. Men vem tar hand om alla de andra barnen vars livsresa inte ännu är slut? Alla de barn som media inte ännu uppmärksammat. De som befinner sig i samma livsförhållanden som de bortgångna flickorna levde i – utsatthet, försummelse och ensamhet. Vem hinner se dem nu när landets sociala instanser urholkats?
Det är mänskligt att fela, och fela gör man allt oftare ju sämre arbetsförhållanden man verkar inunder. Att måla verkligheten i sagans vackra färger duger inte. Att vägra se verkligheten och vända den ryggen duger inte heller. Att ta sitt ansvar och bygga upp det som fallit isär för att rädda dessa barn torde vara alla vuxnas första prioritet, men politikers vackra ord om bättring visar helt avsaknad av handling. Skärpta lagar heter det inför samlad åhörarskara och förebyggande åtgärder tas fram men som aldrig implementeras. Vad makthavarna hela tiden tycks glömma är att det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna, och fokus ligger stenhårt till vuxnas fördel i rättsammanhang. Barnens rätt till sin egen röst och goda levnadsförhållanden har trollats bort även fast att det är lag att tillvarata bådadera. “Den som är väldigt stark måste och vara väldigt snäll” sade Pippi Långstrump. Hjälpa istället för att stjälpa. Astrids sagor handlade ofta om utsatthet, ensamhet och försummelse och även för många små i samtiden handlar livet om detsamma. Det är varken fiktion eller saga, det är ett faktum. Förhållandena för landets barn försämras alltjämt medan socialtjänsten vittrar bort. Likt Rasmus på luffen som drömde om att bli adopterad finns det många barn i dagens Sverige som drömmer detsamma men hopp om ingripande i deras utsatta livssituationer blir allt mer fjärran. De som har makt har glömt bort att värna om de små. Raden av flick- och pojknamn, kommer bara bli längre och längre. För Yara, Moa, Agnes, Fadime, Esmeralda, Donia och Denise är det redan försent. Men alla de andra? Hur mår de ju nu?
