I min lilla stad, några kvarter bort från där jag bor, skriks och bråkas det i en lägenhet dygnet runt. Dova dunsar i väggar och golv, dörrar som slås igen, ett barn som ofta skriker hysteriskt i gråt. En kvinnoröst som skriker all världens vederstyggelser till både barn och man i lägenheten vandrar genom väggarna långt ut över området. Alla runt omkring känner till det. Grannar och närboende har ringt polis och orosanmält till socialtjänst men ingen kommer till undsättning. Ingen. Det är inte akut nog för att en insats. Det finns värre saker att ta hand om i min lilla stad.

I den lägenheten begås barnfridsbrott och det finns en allvarlig brist på garantansvar. Inte illa nog för varken socialtjänsten eller polisen att ta en närmare titt på hur barnen mår och har de har det. Samtidigt förväntas min lilla stads socialtjänst årligen banta sin personal och sina omkostnader medan det ena efter det andra höghuset poppar upp som svampar ur jorden. Hus där barn och föräldrar tillsammans med alla som redan innan bodde här, utgör skaran av människor som kan komma att finna sig i svåra situationer, men utan att få någon hjälp. I min lilla stad har den sista barnläkaren sagts upp, alla barnsjukdomar som inte kan lösas med ett kort besök på VC skickas direkt till akuten i närliggande stad. Skola och vård förväntas skära ner med 16.5 miljoner i år, igen.

Samtidigt renoveras vår huvudgata för lite över 21 miljoner kronor och den var hur fin som helst innan renoveringen också. Alla våra kommunflaggor har fått en ny snärtig slogan framtagen av specialister, till och med nya flaggstolpar har satts upp. Vårt vattentorn har pyntats för dyra pengar med ett stort hjärta som ska påminna oss om att älska vår stad, och visst gör vi det! Men vi behöver inget pynt för att påminnas om detta! Tänk om de pengar som gick åt till hjärtat på vattentornet istället fått bli en årslön till en barnläkare eller en välutbildad socialsekreterare? Vi behöver det! I vår fina lilla hamn planeras ett mångmiljonbygge av ett stort hotell för att locka turister. Första ritningen förkastades, pengar för den arkitekten gick rakt ner i hamnvattnet och en ny arkitekt och plan var vad man valde att lägga pengar på. Kontrasterna är knivvassa.

Vuxna som inte tar sitt ansvar, vuxna som bara ser pengar och möjligheter där det inte känns jobbigt. Prestige går före den livsviktiga välfärden i min lilla stad. Min lilla stad ska vara vacker, på utsidan. Hur är det i din stad?
– 14 augusti 2022