Vintern 2005. Jag är 21 år, min förstfödda dotter Vanessa är drygt ett halvår gammal. Vi sitter i vårt vardagsrum i ett hus på landet. Det mörkbruna indiska bordet är uppdukat med fika och vi väntar på att få träffa pojken som ska familjehemsplaceras hos oss.
In genom dörren kommer en lång smal kille, minst ett huvud längre än mig själv. Han har svarta kläder, en keps på huvudet och piercingar på flera ställen. Han är 16 år och har väntat länge på en familj.
Idag, 15 år senare, är Daniel en av de viktigaste personerna i mitt och barnens liv. Att han blev en del av vår familj innebar också starten för vårt liv som familjehem. Sedan dess har flera barn passerat min famn. Det har blivit mitt kall och mitt sätt att leva.
Efter det fruktansvärda som hände vår lilla Esmeralda i januari 2020 inleddes ett år av hårt arbete med målsättningen att stärka barns rättigheter. Under arbetet föddes idén till den här föreningen, vars syfte är att stå upp för barns rätt till anknytning, kärlek, stabilitet och möjligheten att växa upp i en trygg familj.
Lilla hjärtats vänförening vilar på mångårig erfarenhet av familjehemsvård, ett decennium av aktivt arbete inom psykiatrin och det senaste årets hårda arbete för lagförändringar som kommer att stärka utsatta barn. Målet med föreningens arbete är ett – i grunden – förändrat perspektiv på samhällsvården där barnets bästa alltid ska stå i centrum.
