BARNET SOM RÄTTIGHETSBÄRARE – RÄTTEN TILL ETT ENGAGERAT OMBUD Vi är inte starkare än vår svagaste länk, därför borde vi i vårt samhälle värna om de allra svagaste rösterna, barnens. Barn som lever i olika former av utsatthet riskerar att fara väldigt illa om de inte har turen att få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Ordet tur använder vi, eftersom det i verkligheten ofta handlar om just tur, snarare än den lagstiftade rätt barn har att få sin röst hörd.

Lilla hjärtat vänförening har under våra verksamma år fått en tydlig bild av återkommande brister i det system som ska skydda barn och unga. Advokater, socionomer, familjehem, barnrättsorganisationer, vård- och skolpersonal är några av dem som instämmer och intygar att de ofta stöter på denna verklighet. Det är lätt att låta som en rättshaverist när man talar om dessa ämnen, men faktum är att vi alla, utan tvivel, kan slå fast att barnens röster förblir svaga i de sammanhang som berör dem.

Sverige har i många avseenden en stark lagstiftning kring barns rättigheter och har i närtid fått tillskottet Lex Lilla hjärtat – barns bästa när LVU upphör. Svensk lag klargör tydligt, att barn är individer och rättsbärare, men i praktiken behandlas de inte som sådana. De lagar vi har som ska värna om barnen lämnar dessvärre stort utrymme för individuell tolkning. Två olika handläggare kan fatta diametralt olika beslut i ett och samma fall med bara några veckors mellanrum. Så länge socialnämnden godkänner det som läggs framför dem – vilket ofta är fallet – finns det inte mycket att sätta emot. När det saknas någon som har laglig rätt att stå på barnets sida, tillämpas lagarna godtyckligt och sekretessen gör insyn omöjlig. Detta är inte rättssäkert.

Det saknas även lagstiftning kring flera viktiga skeenden i barns liv, t.ex. när barn som mot sin vilja flyttas mellan olika placeringar inom ramen för LVU. Barnen har inte rätt till ett ombud som kan föra deras talan. De är helt utlämnade till ansvarig handläggares lyhördhet och kunskaper i att se till att barnets röst blir hörd. Familjehem, släktingar och andra viktiga personer i omhändertagna ungas liv saknar möjlighet att föra barnets talan, då det endast är vårdnadshavaren som kan motsätta sig beslut som tas kring barnet. I många fall har vårdnadshavaren inte barnets bästa i åtanke eller har redan bedömts olämplig att föra sitt barns talan. Ett annat exempel är asylsökande barn som är placerade enligt LVU för att föräldrarnas förmåga att ge dem vård och skydd brister allvarligt. Dessa barn kan och blir utvisade ur landet med samma föräldrar som inte anses lämpliga, föräldrar de ofta inte har någon relation till. Många gånger saknas till och med gemensamt språk. Även barn som är föremål för familjerättstvister ska ha rätt till en egen advokat, en advokat som ska lyfta barnets röst och som ska kunna bedöma vad som är förenligt med barnets bästa. Vi ser om och om igen att tillämpningen av gällande lagstiftning, som hade kunnat skydda dessa barn, har allvarliga brister. Det handlar om brist på erfarenhet, okunskap, resursbrister, stor personalomsättning, tystnadskultur och fördomar. Tyvärr ser vi även tecken på ren prestige och maktutövning, som enkelt döljs bakom sekretessregler. Bristerna inom både myndighetsutövning och lagstiftning är smärtsamt tydliga.

Många större undersökningar visar att barn som är placerade mår dåligt. De klarar sig sämre i vuxenlivet än andra barn. Vi anser att de osäkra placeringarna, uppbrotten och känslan av att vara utlämnad utan möjlighet till en tydlig röst är en stor anledning till detta. Barn ska aldrig omhändertas på felaktiga grunder, och det första som måste säkerställas är att rätt barn omhändertas i rätt tid och av rätt anledning. För det andra måste barnen få landa mjukt i en miljö där rätt förutsättningar finns för att ge dem trygghet och stöd i relationen till den biologiska familjen. Steg tre är att barnen får rätt vård för att läka och bearbeta sina upplevelser och hjälp att hantera kontakten med den biologiska familjen. För att möjliggöra detta behöver hela vårdkedjan stärkas upp. Slutligen måste barn ha rätt till ett engagerat och kunnigt ombud under placeringen som har laglig rätt att föra barnets talan gentemot både biologiska föräldrar, familjehem och socialtjänst. Ombudet ska se till barnets bästa och verka för att alla kring barnet fungerar på allra bästa sätt. Idag verkar det inte spela någon roll att socialtjänstlagen, föräldrabalken, barnkonventionen och socialstyrelsens egna föreskrifter ställer stora krav på barns rätt till delaktighet och att få sina röster hörda.

Med ett ombud med rätt kompetens vid sin sida genom hela processen slipper barnen att enbart hoppas på turen att få sin röst hörd och därmed skulle domstolen få utökad vägledning och insyn utifrån barnets vilja och röst. Chansen för god individuell vård för barnet stärkas, vilket är hela poängen med ett omhändertagande av barn under LVU – att trygga barnets uppväxt.