BARNET SOM RÄTTIGHETSBÄRARE – RÄTTEN TILL ETT ENGAGERAT OMBUD
Vi är inte starkare än vår svagaste länk, och därför borde vi i vårt samhälle värna om de allra svagaste rösterna, barnens. Barn som lever i olika former av utsatthet riskerar att fara väldigt illa, om de inte har turen att få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Ordet tur använder vi, eftersom det i verkligheten ofta handlar om just tur, snarare än den lagstiftade rätt barn har att få sin röst hörd.

Det finns brister i den lagstiftning som skall skydda barnen. 
Lilla hjärtat vänförening är en ung förening, men trots detta har vi under våra verksamma år fått en tydlig bild av återkommande brister i det system som ska skydda barn och unga. Advokater, socionomer, familjehem, barnrättsorganisationer, vård- och skolpersonal är några av dem som instämmer. De intygar att de ofta stöter på denna verklighet. Det är lätt att låta som en rättshaverist när man talar om dessa ämnen, men faktum är att vi alla, utan tvivel, kan slå fast att barnens röster förblir svaga i de sammanhang som berör dem.   

Sverige har i många avseenden en stark lagstiftning kring barns rättigheter och har i närtid även fått tillskottet Lex Lilla hjärtat – barns bästa när LVU upphör. Svensk lag klargör tydligt, att barn är individer och rättsbärare, men i praktiken behandlas de inte som sådana. De lagar vi har, som ska värna om barnen, lämnar dessvärre alltför stort utrymme för individuell tolkning. Två olika handläggare kan fatta diametralt olika beslut i ett och samma fall med bara några veckors mellanrum. Så länge socialnämnden godkänner det som läggs framför dem – vilket ofta är fallet – finns det inte mycket att sätta emot. När det saknas någon som har laglig rätt att stå på barnets sida, tillämpas lagarna godtyckligt, och sekretessen gör insyn omöjlig. Detta är inte rättssäkert. Det saknas även lagstiftning kring flera viktiga skeenden i barns liv.  
– Ett exempel är barn som mot sin vilja flyttas mellan olika placeringar inom ramen för LVU. Barnen har inte rätt till ett ombud som kan föra deras talan. De blir därmed helt utlämnade till ansvarig handläggares lyhördhet och kunskaper i att se till att barnets röst blir hörd. Familjehem, släktingar och andra viktiga personer i omhändertagna ungas liv saknar möjlighet att föra barnets talan, då det endast är vårdnadshavaren som kan motsätta sig beslut som tas kring barnet. I många fall  är det en vårdnadshavare som inte alls har barnets bästa i åtanke eller som redan bedömts olämplig att föra sitt barns talan. 
– Ett annat exempel är asylsökande barn som är placerade enligt LVU för att föräldrarnas förmåga att ge dem vård och skydd brister allvarligt. Dessa barn kan och blir utvisade ur landet med samma föräldrar som inte anses lämpliga, föräldrar de ofta inte har någon relation till. Många gånger saknas till och med gemensamt språk. Barnen tvingas lämna de personer de levt med i sina familjehem och lämnas helt försvarslösa med olämpliga föräldrar i ett okänt land.      
   Även barn som är föremål för familjerättstvister ska ha rätt till en egen advokat, en advokat som ska lyfta barnets röst och som ska kunna bedöma vad som är förenligt med barnets bästa.  

Vi ser om och om igen att tillämpningen av gällande lagstiftning, som hade kunnat skydda dessa barn, har allvarliga brister. Det handlar om brist på erfarenhet, okunskap, resursbrister, stor personalomsättning, tystnadskultur och fördomar. Tyvärr ser vi även i en del fall tecken på ren prestige och maktutövning, som enkelt döljs bakom sekretessregler. Bristerna inom både myndighetsutövning och lagstiftning är smärtsamt tydliga. De som väljer att lyssna till barnens och deras anhörigas vittnesmål, kommer snabbt förstå att problemen är omfattande och ger stor resonans genom hela vårt samhälle. Samhället kämpar idag mot ökad  psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet hos våra unga. Vi bygger inga starka vuxna genom att inte ge barnen de resurser och insatser de behöver.  

I skrivande stund står vår förening med flera aktuella barnfall, där alla barnen är placerade enligt LVU. Dessa barn bär på tragiska livsöden. De – precis som många andra barn och unga – står helt utan stöd från någon som har rätt att föra deras talan, när de upplever att varken socialtjänsten eller deras vårdnadshavare står på deras sida. Den enda anledningen till att vi ens känner till deras öden är, att de har vuxna som kämpar för dem trots att de saknar laglig rätt. Utan dessa vuxna, som vill barnen väl, hade barnens öden förblivit okända och barnens röster hade tystnat utan dessa viktiga vuxna.  
– Ett exempel är ett barn som länge varit familjehemsplacerad hos sina farföräldrar. Hen hämtades abrupt från skolan en dag och flyttades till ett nytt familjehem. Socialtjänsten skar av barnet från all kontakt med dem som stått det närmast och har inte ens fått skickat sina tillhörigheter till sig. Socialtjänsten hävdar samarbetssvårigheter, eftersom familjehemmet tillika farföräldrar protesterade mot den plötsliga flytten. Nu anser nämnden detta vara bevis för att umgänge med familjen är skadligt för barnet. Barnet har inte rätt till ett ombud, då hens vårdnadshavare valde att inte överklaga flytten. Farföräldrar, som hade omvårdnaden av barnet under flera år, är den primära anknytning barnet har och de känner det bäst. Likväl får de inte föra barnets talan eller påverka situationen rättsligt. Barnet är i dagsläget avskuren från alla i sitt förflutna och ingen av dess anhöriga har fått möjlighet till kontakt. Barnets röst har tystats. 
– Ett annan barn blev omhändertagen med akut LVU, och barnets ena vårdnadshavare dömdes senare för misshandel av hen och hens syskon. Barnet fick bo i ett familjehem i 18 månader, där det trivdes och utvecklades fint. En ny handläggare tar plats och river upp alla tidigare beslut. Trots både skriftliga och muntliga protester från barnet, påtvingas hen en snabb flytt till ett nytt familjehem och vidare tillbaka till föräldern, som bara något år tidigare dömts för misshandel av barnet. Eftersom hen flyttas inom LVU, har hen inte rätt till ombud, och hens handläggare vägrar att lyssna på hen. Även barnets gamla familjehem står utan laglig rätt att hjälpa barnet. Barns lagliga rätt att påverka blir bara tomma ord på ett papper. Även detta barns röst har tystats.    
– Ett annat barn utsätts för hedersvåld av sina föräldrar på grund av sin könsidentitet och blir till slut flyttad till jourhem, där samma hederskultur råder. Våldet fortsätter och trots upprepade rop på hjälp från barnet, samt orosanmälningar från skolan, väljer handläggarna att inte agera. Till slut blir hen med hjälp av socialjouren hämtad från jourhemmet och placeras på ett HVB-hem för barn med helt annan problematik. Hen förvägras all kontakt med de vuxna inom skolan som hjälpt hen via socialjouren. Igen är barnet ensam, utan stöd, utan rätt till ombud och ingen lyssnar. Förövarna får bestämma över offrets levnadsvillkor.   
– Det sista exemplet på barn vi ser far illa är de som riskerar bli utvisade tillsammans med de föräldrar de blivit omhändertagna från. Ett liten barn är asylsökande i Sverige, och sedan flera år bor hen i ett familjehem, där hen är trygg och fungerar bra. Den biologiska vårdnadshavaren lider av allvarlig psykisk ohälsa och de talar inte samma språk. Trots detta blir barnet snabbt hemflyttad till sin vårdnadshavare, när dess besked om utvisning kommer. Varken hens handläggare på socialtjänsten eller migrationsverket vill göra något för att hjälpa familjehemmet att kämpa för barnet. Barnet är nu flyttad och hens röst har tystats.       

Placerade barns ohälsa   
Många större undersökningar visar, att barn som är placerade mår dåligt. De klarar sig också sämre i vuxenlivet än andra barn. Vi anser att de osäkra placeringarna, uppbrotten och känslan av att vara utlämnad utan möjlighet  till en tydlig röst och trygghet är en stor del anledning till detta. Det finns självklart många variabler i detta. Barn ska aldrig omhändertas på felaktiga grunder, och det första som måste säkerställas är att rätt barn omhändertas i rätt tid och av rätt anledning. Det andra som behöver säkerställas är, att barnen landar mjukt i en miljö där rätt förutsättningar finns för att ge dem trygghet och stöd i relationen till den biologiska familjen. Det tredje steget är att barnen får rätt vård för att läka och bearbeta sina upplevelser och hjälp att hantera kontakten med den biologiska familjen. För att detta ska vara möjligt behöver hela vårdkedjan stärkas upp. Barn behöver fler insatser för att läka än att enbart placeras i en trygg miljö. För det fjärde måste barn ha rätt till ett engagerat och kunnigt ombud medan de är placerade. En vuxen som har laglig rätt att föra barnets talan gentemot både biologiska föräldrar, familjehem och socialtjänst. En vuxen som ska se till barnets bästa och verka för att alla insatser och kontakter kring barnet fungerar på allra bästa sätt.     
   
När barn eller unga individer omhändertas, måste samhället ta sitt ansvar och säkra upp att de får den hjälp de behöver och att deras röst blir hörd i beslut som rör dem. Samhället har skyldighet att synliggöra barnens situation. Barn måste vid viktiga beslut kunna få hjälp av ett juridiskt ombud som för deras talan. Idag verkar det inte spela någon roll att socialtjänstlagen, föräldrabalken, barnkonventionen och socialstyrelsens egna föreskrifter ställer stora krav på barns rätt till delaktighet och att få sina röster hörda. De familjehem som vårdat ett barn under lång tid och som ofta känner dem allra bäst förvägras möjlighet att hjälpa. Med ett ombud med rätt kompetens vid sin sida slipper barnen att enbart hoppas på turen att få sin röst hörd. Ombudet borde företräda barnet genom hela processen och därmed skulle domstolen få utökad vägledning och insyn utifrån barnets vilja och röst. Därmed skulle chansen för god individuell vård för barnet stärkas, vilket är hela poängen med ett omhändertagande av barn under LVU – att trygga barnets uppväxt.

 
* omständigheterna kring de aktuella barnen har anonymiserats för att inte röja deras identitet.