Hon kallade mig mamma. För mig var hon min dotter. Att vara förälder. Känslan av ett litet liv som villkorslöst tyr sig till dig. Som vill vara nära hela tiden och som visar vad hon behöver av mig. Jag tyder hennes signaler och lär mig henne, vi lär känna varandra. Det utvecklas till ren äkta kärlek.

Du och jag Esmeralda.

Nu ber jag DIG att följa med mig i tanken. Tänk dig att en myndighet tar dig som vuxen och flyttar dig från allt det du håller kärt. Från alla dina vänner, din familj, föräldrar, syskon, din trygghet, ditt hem. Och lek med tanken att du aldrig får återse något av dessa igen. Visst går det kalla kårar längs hela ryggraden? Man liksom fryser till. Detta skulle vara ett stort trauma för dig. Som vuxen har du kanske de verktyg som behövs för att överleva och skapa en ny tillvaro, med trygghet och knyta nya kontakter. Kanske, kanske inte. Men det du tvingats gå igenom hade för alltid stannat kvar i ditt väsen och påverkat ditt sätt att möta världen – resten av ditt liv.
   Ibland jämför jag människan med ett träd. Har du växt upp med trygghet, närhet och kärlek har du fått starka rötter. Du klarar stormar i livet. Du skakas kanske om och skadas av livet men du läker sakta igen. Har du inte starka rötter finns risken att du aldrig läker. Har du ingen näringsrik jord kring dina rötter har du inget att dra kraft ur.

Nu ber jag dig att se detta ur ett litet barns perspektiv. En liten flicka som definitivt inte hunnit rustas med några verktyg och hon är ännu inget träd, bara en liten planta. Hon har heller inte förmågan att resonera kring, eller förstå sin situation. För den här lilla flickan är anknytningen till de hon växt upp med rötterna som ger henne stabilitet i livet. I västra Sverige finns just nu en liten flicka vars liv är beroende av de vuxna som finns omkring henne. Dessa vuxna försöker just nu forma hennes historia efter vad de önskar för sig själva. En historia som inte ska handla om dem, utan om flickan. Narrativet ska inte handla om de biologiska föräldrarna, oavsett de förbättringar de skapat i sina liv. Det ska inte heller handla om familjehemsföräldrarna. Även om de vuxna lider och har önskningar så handlar detta bara om barnet och barnets behov. Ni biologiska föräldrar finns kvar, ingen kan ta ifrån er detta. Familjehemmet däremot riskerar att skäras av helt och helt sakna möjlighet att finnas kvar i barnets liv. En saknad inte bara för familjehemmet, men en saknad för flickan som ännu inte är stor nog att förstå vidden av det som händer. Ett litet barn som inte kommer att förstå varför de hon litat mest på i hela sitt liv plötsligt försvann.
   Det största en förälder och alla vuxna kan göra är att sätta sig själv åt sidan för att barnet ska få möjlighet att utvecklas i sin egen takt.
Tillsammans kan ni vuxna låta er flicka bygga upp en stark och fin relation. På hennes villkor.

Till socialtjänsten och nämnden i Göteborg – när era handläggare lägger fram förslag som inte kan beskrivas som något annat än barnmisshandel måste ni reagera. Det beslut ni har tagit här är ert eget, inte någon domstols, ett beslut som påverkar en liten flickas hela värld.

Jag har sedan drygt 1 år tillbaka varit personligt involverad i det här fallet genom Lilla hjärtat vänförening och fört dialog med familjehemmet. Det finns inget som försvarar den skada ni åsamkar detta barn. För det är inte bara ett beslut om att hon ska flyttas till sin biologiska mamma, det är ett oerhört forcerat beslut och en omänskligt snabb flytt flickan utsätts för! Dessutom saknas planering för fortsatt kontakt med de som varit denna lilla flickas hela värld, trygghet och grogrund. Det finns stöd i lagen och socialtjänstlagen för att skydda barnet men ni väljer medvetet att bortse från detta. I de nya lagarna som förväntas träda i kraft i juli i år finns ännu tydligare direktiv som kan skydda den här flickan från det hon nu tvingas gå igenom. Ändock väljer ni att bortse från både befintligt lagstöd, kommande lagar och därtill påskyndar ni processen vilket gör att detta barns rätt till trygghet snubblar vid målsnöret.
   Det handlar inte om att beröva henne sin biologiska familj. Den har hon all rätt till och den är en viktig bit i hennes livspussel. Det är relationer som sannolikt kommer bli mycket viktiga för henne men hon har rätt att bygga upp dessa relationer i en trygg kontext och med utökat umgänge, och, i en takt som inte orsakar henne skada. Det som görs nu är något som blir svårt för alla inblandade och framför allt ett stort trauma för detta lilla barn. Genom ert beslut berövar ni henne även rätten till sitt sociala skyddsnät som är så viktig, hennes familjehem, deras nätverk och anknytningarna hon har till alla som ingår där.

Socialtjänsten och socialnämnden har en skyldighet att lyssna på sakkunniga och professionella för att skapa kloka handlingsplaner – och jag undrar vilka det är som stödjer den vansinniga flytt ni nu påbörjat? Var hittar ni stöd för att detta var det bästa beslut ni kunde fatta för denna lilla människa som ni har i er vård? Flera tunga namn med stor kunskap kring detta, barnrättsorganisationer och socionomer har ifrågasatt det beslut ni nu driver igenom. Snälla lyssna på dem!
Jag ber er, från djupet av mitt hjärta, att se över de beslut som fattats och rannsaka grunderna de vilar på. Är detta verkligen ett beslut som speglar socialtjänsten och socialnämnden i Göteborg?

Med vänlig hälsning
Melinda Jacobs och Lilla Hjärtat vänförening 

Läs artikeln i GP här.