I början av 2022 blev jag, som ensamstående, familjehem till en liten flicka på 13 månader. En lång väntan och längtan efter en placering var över – jag blev mamma. Jag kunde börja packa om den ryggsäck flickan hade med sig – en ryggsäck packad med försummelse och brist på förståelse för hennes behov. I maj 2022 låg det dock plötsligt ett brev från Migrationsverket i brevlådan. Flickan skulle utvisas. Detta kom som en chock, men jag tänkte inledningsvis att något ju bara måste ha blivit fel i ärendehanteringen. Det stod ju inget i beslutet om att flickan är familjehemsplacerad och man kan ju såklart inte utvisa en LVU-omhändertagen liten flicka med bioföräldrar som inte kan ta hand om henne och som hon knappt känner, och dessutom till ett land hon aldrig varit i. Sverige värnar mer om utsatta barn än så, tänkte jag. Men så är det inte har jag smärtsamt blivit varse om… 

Migrationsverkets beslut överklagades (av bioföräldrarna för som familjehem har man ju inga sådana befogenheter) och först i december kom ett nytt besked: flickan beviljas ett förlängt uppehållstillstånd fram till början av 2024.

Vad som händer när uppehållstillståndet går ut är fortfarande skrivet i stjärnorna. Det finns en ständigt närvarande oro för vad som kommer hända i framtiden. Men vi tar en dag i taget. Jag och min dotter har blivit ett starkt team. Det är hos mig hon har sin anknytning, och hon har nyligen börjat på förskolan. Vi har många utmaningar framför oss, inte bara sett till ett potentiellt utvisningshot utan även sett till flickans många vårdkontakter. Men vi kämpar på – tillsammans (med ett helt vårdteam i ryggen – det känns bra!). Hon har sedan hon kom till mig lärt sig sätta sig upp, lärt sig krypa, lärt sig gå – och vi kommunicerar med hjälp av TAKK (tecken som stöd). Det är fantastiskt! Hon älskar böcker – vi läser mycket.

Att bli familjehem är det bästa som har hänt mig men också det mest utmanande. Jag har under mina snart 1,5 år som familjehem lärt mig att:
– Sverige behöver ett starkare skydd för utsatta barn, och då även barn som saknar uppehållstillstånd. En Lex Tim, som det faktiskt finns förslag på, hade varit högst välkommen – gärna igår! Idag krockar lagar med varandra, till nackdel för barnen.
– hur ett ärende hanteras av socialtjänsten helt beror på vilka sekreterare man har kontakt med och vilka kommuner som är inblandade. Med andra sekreterare och/eller i en annan kommun hade flickans ärende kunnat hanteras helt annorlunda – på gott och ont.
– även om ett barn är omhändertagandet enligt LVU så påverkas barnet mycket starkt av vad som händer i biofamiljen. Min dotter fick ett förlängt uppehållstillstånd för att bioföräldrarna också fick det. I det nya beslutet står tyvärr fortfarande inget om familjehemsplaceringen.
– det är mycket man inte får information om och vet som nytt familjehem. Kontakt med andra familjehem är guld värt för att kunna ställa adekvata frågor om varför ens ärende hanteras som det gör exempelvis gällande umgängen, hur avtal skrivs osv. Familjehemsutbildning, hållen av socialtjänsten, gav absolut en del men presenterade även en ganska utopisk bild av att vara familjehem.

Jag har gjort och gör skillnad i en liten flickas liv, och jag hoppas så innerligt att jag får fortsätta med det. Min dotter är mitt allt – föräldraskap sitter i hjärtat, inte i blodet!

/familjehemsmamma som kommer kämpa med allt hon har för sin älskade dotter