Familjehemsskildringar – del 15 – Kajsa

Utbildning, handledning och stöd. Kajsas föräldrar hade träffats i unga år men gick skilda vägar när Kajsa var liten. Genom åren bodde Kajsa tidvis hos sin mor och tidvis hos sin far. Modern var narkotikamissbrukare och fadern var alkoholist. I båda hemmen utsattes Kajsa för försummelse och våld. Både skolan och andra gjorde många anmälningar till socialtjänsten men det blev aldrig någon skillnad, inte förrän Kajsa var 14 år gammal och hennes mamma dog i en överdos. Först då agerade socialtjänsten och beslöt att Kajsa skulle placeras i familjehem. 

Min man och jag utreddes av den placerande kommunen och blev godkända. Kommunen uppgav att de tidigare använt sig av en specifik utredningsmetod där en intervju med psykolog ingick, men att de frångått den metoden då de sett att sammanbrott i vården kunde ske trots psykologutlåtanden med bedömningar om stabilitet. Vi erbjöds inte heller någon utbildning inför vår nya uppgift som familjehem. Däremot fick vi veta att det ingick att vi skulle närvara på vissa utbildningsdagar per år. På de fyra år vi var familjehem erbjöds vi och närvarade vid två utbildningstillfällen på vardera två dagar. Utbildningarna bestod av föreläsningar om barns anknytning, om erfarenhet av att växa upp med föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning och en föreläsning av en erfaren familjehemsmamma. 

När Kajsa kom till oss hade hon haft en problematisk skolfrånvaro i flera år, men varit helt hemmasittande det senaste läsåret. Socialtjänsten beslöt tillsammans med skolan att Kajsa skulle gå om ett läsår och att jag skulle få vara hemma på heltid de första månaderna. Kommunen beviljade oss också en extern handledare den första tiden. Handledaren träffade mig en gång i veckan på samtal, men efter att handledaren meddelat att hon skulle byta tjänst så upphörde det stödet. 

Redan från början uppstod konflikter och svårigheter. Det fungerade inte för Kajsa att vara i skolan. Hon tolkade andra negativt, fick utbrott och skolkade från skolan och gick hem. Efter många skolmöten fick Kajsa till slut börja i en särskild undervisningsgrupp. Det gick bättre, men inte helt bra. Utbrotten fortsatte och hon kunde bli både hotfull och våldsam. Det sades att Kajsa inte orkade hela skoldagar. Hon fick en anpassad studiegång som innebar att hon endast var i skolan på förmiddagar. Eftermiddagarna fick vi lösa själva, vilket vi gjorde genom att Kajsa fick vara hos en bekant till familjen som hade en hästgård. Kajsa älskade hästar och trivdes med att ta hand om djuren och sköta alla stallgöromål. Det var egentligen bara i den miljön som Kajsa fungerade utan att det blev konflikter och svårigheter. 

Hemmavid uppstod allt större svårigheter. Kajsa knöt an till mig, men hade svårt för min man som i sin tur hade svårt för Kajsa. Det innebar att det till slut blev allvarliga påfrestningar på vårt äktenskap. Ofta fann jag mig stå mitt emellan Kajsa och min man, där jag tyckte att maken skulle förstå mer än vad han förmådde göra. Han hade svårt för att hantera Kajsas utåtagerande beteenden och förväntade sig mer av henne än vad hon klarade av. 

Det var nu som det stöd vi hade behövt som familjehem lyste med sin frånvaro. Vi hade fått beskedet att familjehemssekreteraren var långtidssjukskriven och ingen ersättare sattes in. Den enda som vi hade kontakt med var Kajsas socialsekreterare och den kontakten handlade mest om ansökningar om bidrag till större utgifter för Kajsa, eller andra praktiska saker som att vi behövde en fullmakt för att kunna hämta ut Kajsas recept på apoteket. Hon började nämligen med ADHD-medicin efter att ha utretts och konstaterats ha den diagnosen. 

Under de fyra år vi var familjehem för Kajsa, besökte hennes socialsekreterare vårt hem vid ett tillfälle. Under dessa år såg vi inte någon förnyad vårdplan och inte heller någon fler genomförandeplan än de som vi fick ta del av när hon först placerades hos oss. Socialsekreteraren träffade Kajsa fler gånger än den gången hon var hemma hos oss. Det gjorde hon uppskattningsvis en gång i halvåret genom att besöka Kajsa när hon var hos en släkting och hälsade på. Det var nämligen närmare rent geografiskt för socialsekreteraren att ta sig till släktingen. Jag minns att Kajsa berättade efteråt att hon inte förstod varför hon måste träffa socialsekreteraren och hon ville aldrig svara på hennes många frågor. 

Efter att Kajsa bott hos oss i två år ställdes jag inför att behöva välja mellan henne och maken. Jag valde Kajsa. Det gjorde jag för att hon var barn. Maken kunde klara sig, men vem hade Kajsa om inte jag fanns för henne? Kajsa och jag flyttade till en egen lägenhet och lugnet lade sig i vår lilla familj. Det var en återhämtningens tid där vi fungerade tillsammans och konflikterna var hanterbara. Kajsa och jag kom närmare varandra och jag fick se Kajsa utvecklas och må så bra som hon kunde. Kajsa hade nu börjat på en resursskola med kunskaper om ADHD, vilket hjälpte väldigt mycket. 

Ett år senare beslutade jag och maken att vi skulle flytta ihop igen och nu ville maken ha stöd från socialtjänsten. Han tog själv kontakt med placeringskommunen och efterfrågade stöd. Efter en tid fick vi avslag på vår ”ansökan”. Då gav vi upp och tänkte att det här får vi reda upp själva. Vi kämpade på tills Kajsa fyllde 18 år och hon flyttade ifrån oss till ett internat. 

Nu kanske läsaren undrar hur det gick för Kajsa. Det gick bra till slut. Kajsa fortsatte att utvecklas på internatet, men efter sina gymnasiestudier blev hon lämnad åt att själv fatta beslut om sin framtid, vilket hon inte alls var mogen för. Av den anledningen blev Kajsa hemlös och jag fick på nytt göra en insats för att hjälpa henne i en förnyad kontakt med socialtjänsten för att hon skulle få hjälp med ett boende. Idag bor hon i eget boende, klarar sig själv och har ett arbete. 

Jag har valt att beskriva min erfarenhet av att vara familjehem för att jag vill belysa de brister som finns gällande den samhällsvård som socialtjänsten ska ansvara för. Vi fick inte det stöd och den utbildning vi skulle ha behövt för att kunna stå starka tillsammans i vårt uppdrag. Och vi är långt ifrån ensamma. Många familjehem har erfarenheter av bristande stöd och hjälp i sina många gånger svåra och komplicerade uppdrag. 

Den dagen som vi sade upp uppdraget som familjehem påtalade jag för Kajsas socialsekreterare att vi upplevt bristande stöd bortsett från den första tiden. Socialsekreteraren var inte intresserad av att lyssna på det örat utan gick i försvar genom att hävda att hon minsann funnits tillgänglig på telefonen och att det bara hade varit för oss att lyfta luren och ringa henne. 

Om socialtjänsten hade varit mer proaktiva och stödjande genom hela placeringen hade jag och maken inte behövt flytta ifrån varandra under en period. Vi hade också med största sannolikhet orkat stå kvar i vårt uppdrag längre, vilket hade varit det bästa för Kajsa. Nu gick det bra till slut ändå, men jag är övertygad om att det hade kunnat bespara Kajsa erfarenheten av att drabbas av depression och behöva bli inlagd på psykiatrin en period.