Oj var börjar jag? Jag heter Katrin Larsson och har varit kontaktfamilj och kontaktperson i över 25 år nu. Jag kan inte tänka mig något annat. Jag har alltid velat hjälpa andra och tyckt om att jobba med människor men jag har inte haft tiden det krävs att vara familjehem. Det är så givande att få ta hand om unga som behöver stöd i livet genom att finnas där, göra saker tillsammans och finnas till hand när det behövs.  
 
Jag har man och fyra barn och det har alltid känts naturligt för oss att ha extrabarn omkring oss. När vi började som kontaktfamilj var det bara jag och min man. Vår första ungdom var en flicka som precis fyllt 15 år och var gravid. Hon var bara några år yngre än vi var och det kändes både konstigt och väldigt spännande att få följa henne och hennes lilla flicka som kom några månader senare. Hon hade det tufft hemma och flyttade senare till behandlingshem tillsammans med sin dotter. Var de är idag vet jag inte. Vi förlorade kontakten.  
 
Som kontaktfamilj avlastar vi andra familjer som har för mycket på sin tallrik och vi har många gånger fått frågan om inte vi också behöver avlastningsfamilj som har fyra barn, tre hundar, fem kaniner, en undulat och fulltidsjobb men det är så vi lever och det ska vara mycket fart och göra. Vi engagerar oss som familj och det är tufft ibland för vissa ungdomar behöver mer hjälp än andra. Vi har alltid tagit emot tonåringar för det har passat oss bäst.

Kontakten med socialtjänsten har varierat. Det har inte alltid fungerat bra med informationen från dem till oss eller ungdomen men på det stora hela har det gått bra. Ibland ställer ungdomarnas föräldrar enorma krav som inte alls tillhör uppdraget och det är svårt att förklara vad vi förväntas göra och inte. Sånt borde socialtjänsten informera bättre om tycker vi. Jag minns framförallt en pojke som kom till oss under flera år som kom i smutsiga och slitna kläder. Jag ringde hans mamma som tyckte att det fick vi köpa nytt till honom men det ingår ju inte i vad vi ska göra, men det slutade med att vi gjorde det i alla fall. Det var ju synd om pojken. Vi fick reda på senare att barnens pengar gick till annat än barnen i pojkens hem.  
 
Jag tycker fler ska vara kontakthem. Det finns säkert många som har vilja och engagemang men som inte tagit steget ännu. Till dem vill jag säga att det ger så väldigt mycket att få skapa fina relationer och se hur barn växer som personer. Att vara kontaktfamilj har varit bra för hela familjen. Vi fokuserar tillsammans på någon annan några timmar i månaden och det får oss att reflektera över oss själva också, att vilja mer, och att göra mer.