Det var nästan slumpen som avgjorde att vi blev familjehem. Vi fick nya grannar som hade en familjehemsplacering och vi blev nyfikna för vi visste inte riktigt vad det innebar. Vi blev bekanta och fick veta lite mer om vad det innebar. Efter att ha gått igenom utredning gick det jättefort. Det tog mindre än två veckor innan vi hade en 17-åring i vårt hem som placerades lite akut. Han hade problem med knark och kriminalitet. Snart hörde socialtjänsten av sig igen och ville placera hans yngre bror och det sa vi ja till. Socialtjänsten sade till oss att det var bra för pojkarna att inte bli delade. När äldsta pojken fyllde 18 började han jobba i vår affär och när lillebror blev 18 tre år senare gjorde han det också. Det viktigaste vi har kunnat visa dom är att de kan lita på oss och att vi inte sviker dom när de haft tuffa perioder. Med sunt förnuft och tillit kan man komma långt. Nu har båda pojkarna flyttat ut och har det bra. Vi ses ofta och ser dem som våra egna. Droger har inte varit något problem för någon av dem sen de flyttade in till oss.  
 
Vi överväger att ta emot nya placeringar. När vi skulle börja som familjehem sa grannarna att yngre placeringar var lättare men vi vill gärna ta barn i övre tonåren det passar oss bra. Vi vill göra skillnad för fler.