Familjehemsskildringar – del 3

Jag började mina uppdrag som avlösare till en flicka med ett syndrom när jag var gravid med mitt första barn. Jag hade hand om flickan från hon var 2 år till hon var 21 år och fick ett eget boende. Jag började som avlösare, senare hette det kontaktfamilj. Hon var hos oss en helg i månaden. Det har berikat mina barn som fått växa upp med insikten om att vi alla är olika och de har tyckt om henne som hon var, vilket var viktigt för mig också. Självklart har det givit stöd och avlastning till hennes familj och även givit flickan möjligheten att lära känna andra personer utanför familjen. Idag besöker vi henne på hennes boende en gång i kvartalet för att behålla kontakten, vilket uppskattas av familjen och boendet (och känns självklart för oss också).

Jag har alltid varit intresserad av barn med särskilda behov, så trots mitt arbete med barn och ungdomar i 35 år så valde jag att göra detta vid sidan av mitt ordinarie arbete. Då det tidigare uppdraget avslutades naturligt (eget särskilt boende) så kontaktade jag min kommun för att anmäla mitt intresse för något uppdrag. Ganska snart fick jag höra att en pojke med en diagnos var tillgänglig för en insats. Han var 5 år och jag var hans första avlösare. Det började i lekparker, sedan biobesök och till slut gymträning. Vi har också gått många promenader och gjort utflykter (två söndagar i månaden). Då vi träffade personer på allmänna platserna presenterade han mig som ”sin Maria”, ungefär som att alla hade en egen sådan. Så gulligt!

Jag var hos honom och familjen i 10 år, tills han var 15 år. Då hette det ledsagare. Han skulle börja gymnasiet och ville ha helgerna fria till att träffa nya vänner, vilket var fullt förståeligt för mig istället för att ha en ”extramamma”. Vi gjorde ett fint avslut med fika hemma hos familjen. Jag hade gjort ett fotocollage till honom och fick en fin present av familjen.m

Dessa uppdrag har givit mig (och delvis min familj) så mycket! Att få känna sig behövd och viktig som person/relation och kunna ge tillbaka ger så otroligt mycket. Att ha funnits för dessa barn/ungdomar och deras familjer går inte att mäta i pengar, det är inte därför man gör det.
Att ha funnits i deras liv under så lång tid är en ynnest. Flickan har inte mycket tal men pojken sade flera gånger till mig att jag kändes som en i familjen. Det var fint att höra. Han mindes inte hur det var innan jag kom in i hans liv, 5 år gammal.