Familjehemsskildringar – del 8

Den 5 januari 2021 stod en polisbil utanför vår dörren med en rädd liten flicka på 9 år. Flickan i berättelsen kallar vi för Ellie. Ellie hade under 5 månaders tid bott på ett särskilt boende med sina syskon efter att hennes mamma och pappa valt sin egen vardag framför att lappa ihop familjen med stöd av socialtjänsten. Ellie hade färdats långt i polisbilen för att komma till oss.

Vid första mötet med mig och min man utanför huset håller hon huvudet långt nedsänkt och lyfter inte blicken för att titta på mig. Jag ser en rädd och arg tjej, i förstora gummistövlar, för små kläder och en svag doft av urin när jag närmar sig henne. I handen håller hon de ägodelar hon lyckats plocka med sig när polisen hämtade henne och hon tvingades skiljas från sina två syskon.

– Hej! Vi har väntat på dig. Jag förstår att du inte vill prata med mig just nu men jag ska visa dig in till ditt rum. När du är redo kan vi pratas vid. Jag är här. Inne i huset står två kvinnor från socialtjänsten och vår konsulent. Ellie stampar och sparkar i marken medans hon går in i huset. Innanför dörren kastar hon frustande av sig gummistövlarna och jag visar in henne sitt rum. Hon ställer sig i mitten av sitt alldeles första egna rum och ser alla sakerna. Jag ser att hon försiktigt höjer blicken mot ett stort paket. Ett sagohus för My little ponnies. Hon plockar fram det på mattan, fortfarande med ytterkläderna på sig.

– Vill du ha hjälp att bygga det?
Ellie nickar men jag ser också att hon letar efter något.

– Du har rest långt. Vill du gå på toaletten innan vi börjar bygga?
Ellie nickar och jag visar henne badrummet.

– Jag väntar på dig utanför dörren, så får du kalla på mig om du behöver hjälp.
Efter en stund kommer Ellie ut från toaletten. Och vi går in på hennes rum. Vi sätter oss på mattan.

– Vill du att jag stannar här hos dig och hjälper dig bygga?
Ellie nickar och vi sätter sakta igång. Jag frågar om bitarna, involverar henne i att klä hästarna och sätta dit enkel bitar. Stund för stund höjer hon blicken. Hon hör de andra rösterna utanför rummet. Det är många vuxna här idag. Men de behöver vi inte bry oss om. Hon fortsätter bygga och när det är färdigt blir hon sittandes.

– Vill du leka en stund själv eller ska jag vara med?
Ellie ber att få vara ifred. Och jag tryggar henne med att jag finns utanför rummet i köket när hon behöver mig. När resten av alla vuxna försvinner iväg i sina bilar, dukar vi upp fika vid bordet. Ellie smyger sakta ut ur sitt rum, hungrig och sugen på saft. Sakta fortsätter vi lära känna en rädd liten 9-åring. Vi märker att hon saknar bordsskick och det mer tydligt nu har smutsig hon är. Efter fika försvinner hon in på sitt rum igen. Senare under kvällen är hon mer mottaglig för samtal. Hon äter med god aptit spagetti och köttfärssås. Hon tittar på barnprogram på tvn och vi ser att hon börjar bli trött.

– Ellie, jag ser att du är trött. Det har varit en händelsefull dag för dig. Kom ska jag visa dig var du hittar din pyjamas, tandborste, nya underkläder ect. Hon blänger starkt på mig och frustar högt när hon följer efter mig till hennes rum. Det är tydligt att hon är trött men orolig över natten. Hon vill inte byta om och jag har tidigare under dagen inte gjort någon sak av att hon luktar lite urin. Hon tittar irriterat på sina nya kläder eftersom hon inte fått med sig sina egna.

– Jag vet att det inte är dina vanliga kläder men vi måste byta om inför kvällen och ta på oss rena kläder. Så jag hinner tvätta upp dina kläder under natten. Du kan få tillbaka dem när du vaknar imorgon. Hon är frustrerad men byter motvilligt om. Borstar tänderna och hår. Duschningen sparar vi till morgonbestyren. En nervös och ledsen tjej kryper ner i sin nya säng, hållandes hårt i sin snuttekudde. Vi läser en bok tillsammans och jag frågar om hon vill att jag ska stanna kvar hos henne. Ellie nickar och jag sätter mig i fåtöljen redo att vaka över henne under natten. Följt av mardrömmar och saknad av syskon och sina föräldrar. Detta är vårt första dygn tillsammans.

Ellie har under 9 års tid försummats av sin mamma pga hennes mammas schizofreni. Hon och hennes äldre syskon har levt i symbios i ett strängt hem där de endast fått röra sig i hemmet utifrån mammas humör och hur mammans hjärnspöken visat sig. Fram tills Ellie var 9 år har hon ätit välling och mycket flytande föda. Socialtjänsten har sedan hon var två år fått in orosanmälningar men hon tillsammans med sina syskon har fallit mellan stolarna pga mycket byten av personal på socialtjänsten. Ellie var omedveten om de socialkoderna i samhället, lekkamrater, riktig skolgång samt att hennes mamma lät inte hennes växa till en egen individ.

Nu har det snart gått två och halvt år sedan Ellie kom till oss. Och den tysta och frustande flickan har vuxit upp till en supertonåring med superkrafter som hon inte ens förstod att hon hade. Att hennes ASD som låg långt gömt under ytan, äntligen har krupit ur sitt skal. Att hon förstår att det inte är fel på henne hjärna utan att hon har hittat byggstenar för att förstå omgivningen och använder sitt fotografiska minne som en superkraft. Detta är början av vår berättelse kring en utav våra tre stjärnor. Tack för att ni driver frågorna och kämpar för de som inte får ha någon egen röst!