Jag har arbetat 39 år inom barnomsorgen och jag har under dessa år alltid kämpat för och med barnen. Jag har ”bråkat” med kollegor, varit obekväm mot andra vuxna för barnen. Små saker för många men stora saker för ett barn. Tex., en kollega hade för vana att ALLTID bre smörgåsar och själv bestämma vilket pålägg det skulle vara, och då oftast mjukost. Ett barn sa varje dag att hen inte ville ha mjukost. Men fick inget gehör av kollegan. Till slut fick jag nog av det bemötandet mot barnen så jag sa till kollegan att jag tycker inte det är ok att tvinga dem att äta det hon bestämt. Kollegan svarade: Det är bara dumma idéer från barnen. Vi serverar inget som inte går att äta.Då svarade jag: Så kan du ju inte säga. Om du går ut och äter på restaurang och får in din tallrik med mat och där ligger något som du inte tycker om, tex någon grönsak, äter du det då. Kollegan svarade: Självklart gör jag inte det. – Men, sa jag, de serverar ju inte heller något som inte går att äta. Kollegan blev sur men barnen slapp färdigbredda mackor.
Jag har gjort flera liknande saker för barnen genom åren och kommer så länge jag kan att fortsätta stå på varje barns sida. Jag har skickat otaliga anmälningar till ifo där barn farit illa vilket i de flesta fall lett till förbättrade villkor för barnen. Jag har i mitt arbete många gånger fått höra av chefer, specialpedagoger och psykologer fått höra att jag har en stor kunskap om hur man bemöter och stöttar barn.
Jag fick ett barn på min förskola för ca 12 år sedan som var mycket känsligt och grät mycket. Kollegorna tyckte barnet var jobbigt och bortskämt. Detta var en 1-åring. Jag upptäckte att barnet hade stort behov av närhet och uppmärksamhet. När hen skulle sova så somnade hen bäst under promenad i sin vagn. Kollegorna protesterade och sa att vi inte har tid att gå ut och köra en vagn för att hen ska sova. Då sa jag ifrån. Jag tar vagnen och går ut och går på min rast så hen kan somna så får jag motion och hen kan somna. Jag skulle kunna berätta många liknande historier från mitt yrkesliv. Jag slutar ALDRIG kämpa för att barnen ska ha det bra.
Familjehem, grundbulten i vårt samhälle som räddar upp när barns föräldrar inte mäktar med – hemmen som är en del i den vård ett barn behöver iväg från sitt föräldrahem. Vi är många i rollen som yrkesmän och privatpersoner som kommer i kontakt med de barn och unga som blivit placerade och vi drar alla vårt strå till den stack, som utgör det nätverk som är familjehemsvård.
Alla familjer vi i Lilla hjärtat vänförening haft kontakt med är rörande överens om hur viktigt det är för omhändertagna barn att få bo i stabila familjer som sätter barnens bästa först för att stärka dessa individer genom omsorg och trygghet. Varje gång vi i LHV får ta del av ett familjehems historia förundras och gläds vi över dessa otroliga eldsjälar som öppnar sina hem och tar hand om barn och unga i behov av hem och vård utanför sina egna. Till dem alla vill vi säga ett STORT TACK! Ni gör ett fantastiskt och viktigt arbete.
För nästan två år sedan när Selma var 5 år, blev hon och hennes bror Sam omhändertagna med en akut LVU av socialtjänsten. Det yngsta syskonet får föräldrarna dock behålla. Hemförhållandena för dem var så skadliga att de utgjorde akut
Kommunikation, del 1 – fokus nätverk: god kommunikation, en nyckel för familjehem.Genom mitt arbete i Lilla hjärtats stödlinje har jag ynnesten att varje vecka prata och skriva med både familjehem, biologiska föräldrar och andra viktiga anhöriga som är djupt engagerade
Sammanbrott i vården brukar man kalla det när ett barn flyttas utan att målet med vården är uppnått – alltså att barnet kunnat återförenas med vårdnadshavaren. Sammanbrott är ett stort problem och drabbar många barn inom samhällsvården idag. Sammanbrott innebär som
KONTAKTA OSS
hej@lillahjartat.com
onskeladan@lillahjartat.com
stodlinjen@lillahjartat.com
HJÄLPÅ ATT FÅ
> Stödlinjen
> Fråga oss!
> Önskelådan
Stöd oss
Swish: 123 529 64 88
PG: 900820-2
BG: 900-8202
Organisationsnummer:
802529-9713
© Lilla hjärtat vänförening – all right reserved 2024
