I en kommun någonstans i Sverige finns ett barn som levt hela sitt liv hos sin ena förälder, en förälder som gjort allt för att barnet ska få trygga övervakade umgängen med den andra föräldern. Detta har föräldern gjort för att skydda barnet från den andre förälderns kriminalitet, missbruk, flera tunga psykiska diagnoser och ett antal drogutlösa psykoser där polis fått hämta upp personen. Efter många och långa utredningar kom socialtjänst och familjerätt fram till att övervakade umgängen var det bästa för barnet och detta fastställdes av tingsrätten. En ganska kort tid efter detta avlider barnets boendeförälder i en olycka. Socialtjänstens verksamhet inom barn och unga samt barnets nya handläggare bedömer mycket snabbt att det inte finns skäl för ett LVU och att den förälder som nyligen ansågs behöva övervakade umgängen nu ska bli boendeförälder på heltid. Beslutet tas mot barnets vilja och trots att det finns tunga skäl för att ett omhändertagande med en nätverksplacering – vilket hade varit det bästa för barnet.  

Flytten från den avlidne förälderns trygga nätverk i vilken barnet spenderat stor del av sitt liv sker snabbt trots känslosamma protester från barnet och flertalet orosanmälningar från skola och anhöriga. Varken orosanmälningarna, familjerättens tidigare bedömning eller socialtjänstens egen utredning gjord i relativ närtid av en tidigare handläggare har någon inverkan på beslutet. Kommunens socialnämnd som har det yttersta ansvaret för alla barn i kommunen blir kontaktad ett flertal gånger men de väljer att avfärda orosanmälningarna. Kort efter flytten blir socialnämnden informerad av anhöriga att ärendet lyfts till granskning av IVO, men socialnämnden står kvar vid sitt beslut att inte ingripa. Utöver detta informeras nämnden även om att föräldern visar tecken på återfall och agiterade sinnesstämning, sover halva dagarna och lämnar inte av barnet i skolan. Frånvaron för barnet blir allt större. 

Socialnämnden i varje kommun bär det mycket tunga ansvar att tillförsäkra kompetens i socialtjänstens tjänstemannaled, detta bland annat för att handläggare ska ha förutsättningen att göra en välgrundad bedömning baserad på all information de besitter. Har det verkligen skett i detta fall? Om svaret är ja, blir det obegripligt att barnet flyttats hem till den andra föräldern. Kommunens socialnämnd bär även det tunga ansvaret att granska socialtjänstens beslut, något som i teorin torde göras av människor med kompetens och gedigen utbildning för att på bästa sätt överse viktiga uppgifter som denna. Men vilka är de som sitter i städernas socialnämnder och vilken kompetens har de för detta allvarliga uppdrag?  

Varje kommun har ett flertal nämnder. I den kommun LHV granskat finns det 19 olika styrelser, nämnder- och fullmäktige. Personerna som sitter på dessa poster ska bestämma över invecklade fackmannamässiga kunskapsområden. Det demokratiska systemet i kommuner är uppbyggda på så sätt att många beslut delegeras till tjänstemän som är sakkunniga. Andra beslut är belagda med delegationsförbud, t.ex. omedelbara omhändertaganden och ansökan till förvaltningsrätten om LVU-vård. Då ska tjänstemannen från socialtjänsten kunna presentera ett underlag som gör det lätt för lekmän att fatta beslut i ärendet. Frågan är vilka som granskar tjänstemannens utredning och vad kan nämnden tillföra? I kommunen som är utvald här utgörs socialnämnden av tjugotvå ledarmötet och ersättare från olika partier. I de flesta fall sitter in princip samma personer i alla nämnder, styrelser och fullmäktige. Tre fjärdedelar i socialnämnden är mellan 19–25 år gamla och har ingen erfarenhet eller utbildning i socialt arbete i någon form. Endast en av dessa tjugotvå som sitter i denna socialnämnd har gedigen arbetslivserfarenhet inom socialtjänsten, medan resterande ledamöter är personliga assistenter, samordnare, författare, skyddsombud, lågstadielärare, studerar missbruksvård, studerande kåraktiv, projektledare för sitt parti, undersköterska, musiker, nyutexaminerad från samhällsvetenskapliga fakulteten, fitnesskonsulent, behandlingspedagog, journalist, polis, brevbärare. Att sitta i socialnämnden kräver inga som helst förkunskaper utöver att gå kortare kurser eller webbinarier för att få en helhetsbild av uppdraget. Troligtvis skulle ingen i en livsavgörande situation tänka tanken att rådfråga en fitnesskonsulent eller haffa första bästa brevbärare för hjälp i djupbottnade sociala problem kring ens barns liv och framtid, men det är vad kommuners styrande nämnder och fullmäktige faktiskt består av sedan årtionden tillbaka. 

Just den här socialnämndens ordförande sitter i 13 styrelser, nämnder- och fullmäktige i sin kommun, som ordförande eller högt upp i styrelse. Hen har även ett heltidsjobb och är i full fart att göra politisk karriär. Personen är dessutom strax över 20 år gammal vilket innebär att det inte finns någon arbetslivserfarenhet att luta sig tillbaka på. Att besitta 13 poster upptar samtliga arbetstimmar i en vanlig arbetsvecka och räknar man in hens heltidsjobb plus intensiva arbete att göra politisk karriär arbetar personen minst dubbla antalet timmar en vanlig arbetsvecka består av. Hur kan detta gå ihop?  

Många hävdar att nämnder och fullmäktigen är en del av vårt demokratiska system och att införa en myndighet som med kompetens tar de yttersta besluten om barn och ungas vård vore elitistiskt. Men det måste finnas en mellanväg. Det behövs särskild kompetens och erfarenhet hos dem som är de ytterst ansvariga för barn och ungas liv och hälsa – vilket lekmannapolitiker inte har. På socialnämndernas bord kommer det ena fallet efter det andra, likt det lilla barns som nyss förlorat sin förälder, en förälder som stod för barnets hela liv, trygghet och säkerhet. Visserligen kom barnets fall inte upp på socialnämndens genom socialtjänsten eftersom de inte ansåg att ett LVU var befogat, men orosanmälningar till socialnämnden gjordes från flera håll, utan att någon i nämnden agerade. De flesta fall, likt detta, är komplexa, mångbottnade och har behov av kunniga, insatta människor med specifik utbildning, lång livserfarenhet, tid och intresse. Tyvärr vittnar otaliga socialhandläggare om att socialnämnder bara stämplar ok på lejonparten av alla dokument som läggs under näsan på dem, så länge de inte riskerar kommunens budget. Är detta ett system vi ska luta oss mot i förväntan om social säkerhet? 

Barnet, som denna text handlar om, bor numera bor hos sin förälder mot sin egen vilja. Hens skolgång, mående och kontakt med sitt nätverk blir lidande. Hen får inte de insatser som så väl skulle behövas för att bearbeta sorgen av den förälder hen miste. Vad finns det för hjälp när orosanmälningar inte blir hörsammade och när en handläggare bestämt sig för att detta är bästa lösningen?