Tre liv hade kunde ha räddats. Istället fick Matteo 1,5 år sätta livet till. Någonstans under livets resa tappar pojkens pappa fotfästet och istället för att få adekvata insatser och vård från samhället blir hans liv ett mörker som går ut över de han har kring sig. När en person drabbas av svår psykisk ohälsa drabbas även de runtomkring. Att hjälpa denne individ är inte bara att hjälpa en person, utan att hjälpa många individer samtidigt, att förebygga vad som i detta fall blev ännu ett filicid – ett mord på ett barn begånget av en förälder. Förutom att adekvat vård saknas till de som blivit förövade saknas rätt stöd, hjälp och skydd till de anhöriga. De allra mest sårbara och hjälplösa i detta sammanhang är barnet.  
 
5–6 barn i Sverige går detta öde till mötes varje år, ofta efter ett långdraget förlopp av ohållbara förhållanden i hemmet där en eller båda föräldrarna inte tar, eller kan ta sitt vuxenansvar för sitt barn. Det kan handla om vanvård eller fysiskt och psykiskt våld som barnet utsätts för på grund av förälderns narkotika eller alkoholmissbruk, kriminella leverne, eller psykisk ohälsa, ofta i kombination. Inget av dessa faktorer ursäktar någonsin att en vuxen vanvårdar eller mördar sitt barn, men om samhällets myndigheter, vård och sociala instanser gjort sitt arbete hade allt detta gått att förhindra och förebygga. På detta sätt hade vi skapat många fler kapabla, ansvarsbärande vuxna och därmed tryggare barn. Istället blev pappan en oberäknelig individ som skapade osäkerhet i mamman för pojkens välmående och hennes rop på hjälp hörsammades inte av socialtjänsten. Matteo miste sitt liv och mamma är dömd till en livslång sorg och en ofrånkomlig känsla av maktlöshet inför svenska myndigheter. Pappan utgör nu en livslång belastning för vårt system istället för att vara en fungerande del i det. Pojken, Matteo, utgör nu ännu en siffra i den grymma statistik som är döda barn i händerna på sina fäder, ett barn i en lång diger rad av barn som märker svensk historia med sin frånvaro, men närvaro i en statistik som inte ens borde finnas i ett välfärdsland. 
 
Punktinsatser har förvisso gjorts för att bättra situationen för barnen i Sverige men eftersom antal barn som dör i händerna på sina föräldrar till och med växt på senare år är detta bevisligen inte nog. Ett dött barn signifierar flera tusentals barn som just nu lever i vanvård i sina egna hem, vanvård som ännu inte gått så långt att de mist sina liv. Till vilken nytta är nya lagar och direktiv när de inte implementeras i behöriga instanser? Till vilken nytta är nya lagar och direktiv när de överlappar varandra och lämnar stort utrymme att tolkas efter behov? Och till vilken nytta är socialtjänst, sjukvård, psykiatri och polis när dessa myndigheter “effektiviserats” och besparats ner till ramverkets yttersta hörn? Längre straff som många åberopar är en lösning, men ett mord som detta begås först efter många års behov av hjälp, hjälp som uteblivit för att personen fallit igenom landets sociala skyddsnät, ett skyddsnät med oändligt stora hål. Ett mord är den slutgiltiga handlingen när allt annat har fallerat. Statistiken över döda barn kommer fortsätta att fyllas precis som idag, och igår, och för 30 år sedan, då vårt samhälle inte är rustat att rädda våra yngsta, värnlösa medborgare från sina egna föräldrar.