Lilla hjärtat vänföreningen erbjuder stöd, hjälp och rådgivning i frågor rörande barns rättigheter. Ibland är det frågor vi kan avhjälpa direkt och därmed avslutas ärendet. Ibland kan vi hänvisa till våra självhjälpsidor här på hemsidan, Hjälp att få och Fråga oss-sida. Det kommer även in förfrågningar om hjälp med en situation ett familjehem befinner sig i. Vi hjälper till med råd och information, stöttar där det behövs och erbjuder även juridisk hjälp där det behövs i vår stödlinje. Dessa fall kan ta månader, ibland mer än ett år att slutföra men vi finns här hela tiden för att ge familjerna bästa möjliga förutsättningar att ta sig igenom problemet som en stark och trygg familj. Några av dessa fall har blivit publicerade över Lilla Hjärtat vänföreningens sociala medier och hemsida då familjerna velat gå ut med sina berättelser och belysa de problem de råkat ut för. I texterna tar LHV upp problematik kring skeendena och speglar handläggning mm som gått fel, men detta ska aldrig förväxlas med kritik mot varken socialtjänsten och dess anställda i stort. Socialtjänsten och de nämnder och institutioner kring dem behövs, men ibland uppstår individuella problembilder som behöver belysas, problem som ofta är återkommande systemfel. Dessa systemfel arbetar vi för att upplysta makthavare att ändra för att säkerställa alla barns rätt till en rättstrygg behandling när de behöver hjälp i sina levnadssituationer.
För nästan två år sedan när Selma var 5 år, blev hon och hennes bror Sam omhändertagna med en akut LVU av socialtjänsten. Det yngsta syskonet får föräldrarna dock behålla. Hemförhållandena för dem var så skadliga att de utgjorde akut fara för deras liv och hälsa. De flyttades till olika familjehem och föräldrarna dömdes för de brott de begått mot sina barn. Selma flyttades långt bort till ett familjehem som gjort allt de kunde för att hon ska ha det bra.
Hos dem har hon funnit trygghet, stabilitet och goda möjligheter att läka mentalt från allt hon varit med om. Här har hon vågat berätta vad hon har varit med om och nya detaljer har framkommit med tiden om allt det svåra hon bär med sig. Även om Selma saknar sina syskon kan det kännas svårt att prata med dem för det blir en påminnelse om förr. Syskonen som bott i olika familjehem har träffats regelbundet och det har varit en stor glädje för dem. Selmas har utvecklats väl i sitt familjehem och har funnit nya vänner och hobbys.
I våras byttes hennes handläggare ut. Den nya handläggaren river upp alla gamla beslut kring syskonen och som första beslut ska Selma vara med på bilder som ska skickas hem till de biologiska föräldrarna. Det vill Selma inte alls vara med på och det slutar med att hon vägrar vara med på några bilder alls. Även det syskon som bor hos de biologiska familjen ska skicka bilder till Selma men när de kommer vägrar hon att titta på dem. Hon säger om yngsta syskonet att: “nu är han inte bebis längre och då får de lov att slå honom”.
Selmas biologiska föräldrar får allt mer inflytande över Selmas liv i familjehemmet och vad hon får och inte får göra. Till Selma säger handläggaren att: “barn placeras kort eller längre tid i ett familjehem men de får aldrig stanna för alltid”. Handläggaren säger även till Selma att den gamla handläggaren gjort fel och fattat fel beslut och att de nya besluten gäller oavsett vad Selma själv känner och tycker. Det är de biologiska föräldrarna som ska bestämma vad hon ska och inte ska göra för det är föräldrarnas rätt. På BUP påbörjas en traumabehandling för Selma där man anser behovet vara stort, men behandlingen avslutar handläggaren redan efter första tillfället för handläggaren ser inget behov av detta.
Selma får veta att ett av hennes syskon blivit flyttade från sitt familjehem till ett nytt hem i samma stad som de biologiska föräldrarna bor i. Selma får stora problem med att sova och i skolan är hon stressad och stökig, något lärarna noterar. Nu tvingas hon till umgängen med det flyttade syskonet via facetime trots att hon säger att hon absolut inte vill. I det första samtalet via facetime är de biologiska föräldrar med trots att Selma blivit lovad att det inte skulle ske. Selma blir väldigt ledsen och arg. Familjehemmet tar upp detta med handläggaren men handläggaren slår ifrån sig och menar att det är syskonets nya familjehem som kommit överens om det med de biologiska föräldrarna. Selma mår jättedåligt.
Under nästa samtal säger syskonet att de nu ska ha umgängen tillsammans i hemstaden. Selma reagerar väldigt starkt med oro, rädsla och ilska. Hon river sönder sina nagelband och uttrycker att hon aldrig mer vill prata med sitt syskon. Familjehemmet försöker förklara att det inte är något syskonet kan råda eller styra över.
Så är det dags för Selma att åka på umgänge med syskonet som blivit flyttat till samma stad som de biologiska föräldrarna. Kvällen innan kan hon inte komma till ro i sin säng och det tar lång tid innan hon kan somna. På morgonen är hon helt apatisk och ligger kvar i sängen och tittar tomt framför sig, svarar inte på tilltal och familjehemsföräldrarna får klä på henne samt borsta hennes tänder som på ett litet barn. Sista pausen i bilen innan de är framme kräks hon. Umgänget genomförs.
Kort därefter hör handläggaren av sig och berättar för familjehemmet att deras besök på BUPs trauma bedömning, som var beställt av socialtjänsten, ses som samarbetssvårigheter och därför har socialtjänsten inte längre något förtroende för dem. En flytt av Selma ska ske inom kort, utan överslussning och förberedelser. Familjehemmets familjehemsföretag får inte förbereda henne på flytten. De ska bara invänta knackningar på dörren ett bestämt datum. Det nya familjehemmet bor i samma stad som Selmas biologiska föräldrar och har kopplingar till både den nya handläggaren, socialnämnd och kommunfullmäktige.
Så kommer dagen när flytten ska genomföras. Selma blir förtvivlad när hon inser vem som knackar på dörren och inser att hon nu står inför en flytt. Under mer än fyra timmars tid pågår processen att försöka få Selma att frivilligt sätta sig i bilen hon gråter och protesterar . Handläggarna tar en paus och åker iväg, undertiden ber Selma om att få ringa Barnrättsbyrån som hon har haft kontakt med, eftersom Selma inte känt att hennes handläggare lyssnar på henne. Barnrättsbyrån gör allt de kan för att få socialtjänsten att ge Selma en företrädare. Trots det nekas hon ett ombud av socialtjänsten. De kan tyvärr inte göra något för att hjälpa henne, det finns ingen möjlighet för något ombud att kliva in och föra hennes talan om inte vårdnadshavare eller socialnämnden ger sitt godkännande. Selma är precis lika rättslös som hennes bror var några veckor tidigare. När handläggarna återvänder fortsätter kampen. Efter fyra timmar är Selma så trött att hon ger upp. Hon kliver motvilligt in i bilen och vinkar uppgivet hejdå, med ett löfte om att hon snart ska få prata med familjehemmet igen. Familjehemmet får möjlighet till ett par samtal med Selma men då man anser att hon är allt för ledsen och saknar familjen mycket mellan samtalen så beslutar man att dra in möjlighet till kontakt helt. Efter detta finns väldigt lite information om Selma.
Hon har ganska snart flyttas hem till sin familj. Föräldrarna medverkar senare i en tidningsartikel mot LVU och beskriver då Selma som aggressiv och utagerande, hennes bror beskrivs som tyst och sluten. De menar att det är placeringarna i familjehemmen som skadat barnen. Vi menar att det finns många andra förklaringar till barnens reaktioner.
Selma var 7 år när hon flyttades. Hon var fullt kapabel att säga vad hon tyckte och kände, och det gjorde hon. Tyvärr saknade både hon och hennes bror, precis som många andra barn i samhällsvård, rätt att själva begära prövning av de beslut som fattades kring dem.
Så kommer dagen när flytten ska genomföras. Selma blir förtvivlad när hon inser vem som knackar på dörren och inser att hon nu står inför en flytt. Under mer än fyra timmars tid pågår processen att försöka få Selma att frivilligt sätta sig i bilen hon gråter och protesterar . Handläggarna tar en paus och åker iväg, undertiden ber Selma om att få ringa Barnrättsbyrån som hon har haft kontakt med, eftersom Selma inte känt att hennes handläggare lyssnar på henne. Barnrättsbyrån gör allt de kan för att få socialtjänsten att ge Selma en företrädare. Trots det nekas hon ett ombud av socialtjänsten. De kan tyvärr inte göra något för att hjälpa henne, det finns ingen möjlighet för något ombud att kliva in och föra hennes talan om inte vårdnadshavare eller socialnämnden ger sitt godkännande. Selma är precis lika rättslös som hennes bror var några veckor tidigare. När handläggarna återvänder fortsätter kampen. Efter fyra timmar är Selma så trött att hon ger upp. Hon kliver motvilligt in i bilen och vinkar uppgivet hejdå, med ett löfte om att hon snart ska få prata med familjehemmet igen. Familjehemmet får möjlighet till ett par samtal med Selma men då man anser att hon är allt för ledsen och saknar familjen mycket mellan samtalen så beslutar man att dra in möjlighet till kontakt helt. Efter detta finns väldigt lite information om Selma.
Hon har ganska snart flyttas hem till sin familj. Föräldrarna medverkar senare i en tidningsartikel mot LVU och beskriver då Selma som aggressiv och utagerande, hennes bror beskrivs som tyst och sluten. De menar att det är placeringarna i familjehemmen som skadat barnen. Vi menar att det finns många andra förklaringar till barnens reaktioner.
Selma var 7 år när hon flyttades. Hon var fullt kapabel att säga vad hon tyckte och kände, och det gjorde hon. Tyvärr saknade både hon och hennes bror, precis som många andra barn i samhällsvård, rätt att själva begära prövning av de beslut som fattades kring dem.
7 december 2023
Ivos granskning av Gällivare kommuns förfarande kring två LVU-placerade barn är här efter ett års väntan. I den ger Ivo Gällivare kommun svidande kritik, bland annat för att kommunens socialnämnd på flera punkter brutit mot svensk lag och grundläggande principer i Barnkonventionen i handhavandet av de två barnen. Utredningen slår bland annat fast att barnen inte fick vara delaktiga i besluten som rörde dem och de fick ingen information om viktiga beslut som togs. Barnen, som motsatte sig flytten från familjehemmen, fick heller inget offentligt biträde fast att de uttryckligen bett om det och trots att Lilla hjärtat vänförening bistod med ett sådant. Vi i Lilla hjärtat ser kontinuerligt att barn flyttas på detta vis utan att Ivo tar anmälningar om det till sig för utredning.
Ivo skriver även i sin utredning att myndigheten mottagit uppgifter om förekomst av jäv i kommunen vid beslut tagna kring barnen. Idag är de två moderata politikerna som demonstrerat i LVU-kritiska demonstrationer tjänstlediga, och de två handläggarna som genomfört de hastiga hemflyttarna av barnen har fått nya uppdrag som ledamöter för Moderaterna i Gällivares socialnämnd.
Läs om Sams syster Selma här.
8 december 2023
Vi får många frågor till föreningen om vad som händer med barnen i Gällivare när ärendet har granskats? Dessvärre blir svaret på den frågan – ingenting! De blir kvar i precis samma situation där de blivit lämnade och ges ingen möjlighet till ny prövning eller upprättelse.
Både Lilla hjärtat vänförening och närstående till placerade har stundtals goda skäl att anmäla missförhållanden gällande socialtjänsten handläggning av ärenden. Nästan alla anmälningar som görs från oss handlar om barn som flyttas snabbt, mot sin vilja, ofta utan att ha fått komma till tals eller fått möjlighet till ett eget ombud. Det är dock alltför sällan det leder till granskning.
Vad händer då när det blir en granskning och det riktas kritik mot kommunen? Kommunen blir ålagd av IVO att rätta till de brister som uppmärksammats för att liknande inte ska kunna ske igen. Att bristerna utretts och fastställts av Ivo kan därmed leda till att färre barn drabbas av liknande beslut och brister i framtiden, men allt för ofta kan vi se att kommunerna inte lyckas komma tillrätta med bristerna. Just detta fastslår IVO så sent som i sin rapport från juni i år och skriver:
”Kommuners socialnämnder uppvisar flera allvarliga brister kring delaktighet och dokumentation vid omplacering av barn. Detta visar Ivos granskning av 26 socialnämnder där nästan alla de granskade kommunerna brister.”
Barnen då? Vad händer med dem efter att IVO slagit fast att de flyttats utan rätt prövning, utan att få komma till tals och i vissa fall med risk för sina liv? Det händer absolut ingenting. Barnen lämnas kvar i den situation de befinner sig och det finns inte några krav på att kommunerna ska följa upp hur de mår. LHV menar att det behövs ett lagstadgat krav på uppföljning av barn där LVU upphör samt möjlighet för barnen att få sina rättigheter tillgodosedda. Vi menar att varje kommun dessutom måste avkrävas att utvecklingsansvariga kontinuerligt bevakar brister som IVO rapporterar och granskar den egna socialtjänstens sätt att arbeta samt åtgärdar eventuella brister. Detta så att inte fler barn råkar illa ut på liknande sätt, vilket tyvärr är fallet i idag.
Några av de fall som kommit in till vår stödlinje har blivit publicerade över Lilla Hjärtat vänföreningens sociala medier och hemsida då familjerna velat gå ut med sina berättelser och belysa de problem de råkat ut för. I texterna tar LHV upp problematik kring skeendena och speglar handläggning mm som gått fel, men detta ska aldrig förväxlas med kritik mot varken socialtjänsten eller dess anställda i stort. Socialtjänsten och de nämnder och institutioner kring den behövs, men ibland uppstår individuella problembilder som behöver belysas, problem som ofta är återkommande systemfel. Vi har även vid något tillfälle sökt upp media för att ge ett fall spridning, men detta ser vi som en sista lösning i ett långt led av åtgärder. Det är för barnets bästa, att samverka med berörda myndigheter än att påkalla medialt fokus.
