Vem tar ansvar för barnperspektivet när barn flyttas? Samhällets, och därmed socialtjänstens ansvar är, att så långt det är möjligt motverka att barns goda anknytningar bryts och att barn får behålla viktiga relationer i sitt liv. När ett barns liv, hälsa och utveckling allvarligt hotas blir en flytt från hemmet ofrånkomlig. Även när ett akut ingripande är av nödvändigt och det bästa för ett barn på sikt, är det likväl ett trauma för barnet att byta miljö och flyttas, även ifrån en otrygg och skadlig anknytning. Konklusionerna i forskningsrapporter på ämnet är ekvivalenta: om ett barn vårdas i ett hem ifrån sina biologiska föräldrar, krävs det stora insatser med långsiktigt engagemang av de som träder in i deras ställe. När en flytt sker i ett ickeakut läge, behöver den ske varsamt för att ge barnet möjlighet att i sin egen takt skapa nya anknytningar. Det vilar således ett tungt ansvar på både socialtjänsten och familjehemmen vid omhändertagande och flytt av ett barn.  

Trots gedigen forskning om hur en flytt bör ske, ser vi i Lilla hjärtat vänförening ett oroväckande antal hastiga flyttar gjorda av barn i lägen där varken fara för liv, hälsa och utveckling närvarar. Majoriteten av dessa hastigt utförda flyttar sker mellan familjehem och andra vårdinsatser, alltså inte från familjehem till biologiska hem. Flyttarna sker ofta mot både barnets och familjehemmets vilja och i flera fall är även de biologiska föräldrarna mot en flytt från det aktuella familjehemmet. Ett handlar om ett litet barn på arton månader som trots sin ringa ålder har omplaceras fyra gånger av socialtjänsten. Inget av de familjehem barnet befunnit sig i har önskat något annat än att barnet skulle få stanna hos dem. Ändå har ansvarig kommun valt att omplacera barnet ett flertal gånger på mycket vaga grunder. En av familjehemsföräldrarna barnet placerats hos har själv arbetat inom socialtjänsten med just utredningar och placeringar. Hen känner till lagstiftningen och har god erfarenhet av detta arbete, men handläggare från barnets kommun väljer trots detta att omplacera barnet. Familjehemmet och tillika socionomen skriver i sitt mail till oss: ”- Jag kan se och förstå att de använt ramlagstiftningen så att det passar deras behov, men de har inte gjort det som var bäst för barnet utan har istället tolkat gällande lagar för att få dem att passa just det beslut de vill driva igenom”. Överlämningen av barnet blev beordrad till en parkering utanför en stormarknad och familjehemsföräldrarna blev instruerade att inte säga hejdå eller förbereda barnet. De skulle bara lämna över barnet till handläggarna så att allt kunde ske ”så odramatiskt som möjligt”. Socialtjänsten tillät inte familjehemmet att ha någon kontakt med det nya familjehemmet eller överlämna information kring barnets behov och rutiner.  

Lilla hjärtat vänförening får dagligen in vittnesmål om barn som flyttas mycket abrupt och ofta helt utan möjlighet till att få bevara viktiga relationer. Vi ställer oss frågande till att barn flyttas så lättvindigt. I flera kommuner verkar det saknas viktig kunskap kring den mycket smärtsamma process varje flytt och varje avklippt relation leder till hos barn i alla åldrar, särskilt hos de yngsta. Alla barn i samhällsvård som inte placerats direkt efter sin födsel har redan genomgått denna smärtsamma process när de separerats från sin förälder eller annan vuxen som varit deras primära anknytning, god eller ej. Efter flytten blir barnet tvunget att på nytt skapa nya anknytningar. För att det ska ske på bästa sätt behöver den som ska vårda barnet ha kunskap om anknytning, den stress det innebär för barnet som precis fått anknytningsband avklippta och om hur de ska kunna stötta barnet på bästa sätt i alla de känsloyttringar som kommer. Många barn placeras i jourhem och det innebär att de kommer behöva genomgå ytterligare en separation innan de placeras i ett hem där de kan få en långsiktig placering. Barn, särskilt de allra minsta, borde inte behöva gå igenom tillfälliga placeringar överhuvudtaget. Om det ändå måste ske, bör i första hand barnets nätverk noga övervägas, likaså möjlighet till en placering tillsammans med en anknytningsperson. När barnet sedan ska flyttas till en långsiktig placering ska det göras utifrån barnenens perspektiv med en försiktig överslussning om minst ett halvår. På så sätt får barnen möjlighet att i en trygg miljö växla sin primära anknytning. Detta tillvägagångssätt har vi i Lilla hjärtat vänförening aldrig sett några exempel på men är det bästa enligt samtida forskning. Tvärtom flyttas barn mycket snabbt och handläggare försvarar beslutet med att det blir bäst då man vill undvika drama, alltså de känsloyttringar som i processen är helt normala för ett barn som ska flyttas.   

När barn ska flyttas mellan familjehem finns det en viss form av skydd för barnen om de biologiska föräldrarna anser att flytten är olämplig. De biologiska föräldrarna har en tre veckor lång tidsfrist att klaga på beslutet, det vill säga om de biologiska föräldrarna fått ta del av information angående tilltänkt flytt. Vi skriver om, därför att vi i Lilla hjärtat vänförening i många fall ser att socialtjänsten väljer att flytta barnen så snabbt att föräldrarna inte har chans att göra det de har laglig rätt att göra, klaga på beslutet innan den är genomförd. I ett klagande på beslutet kan de biologiska föräldrarna begära en inhibition av flytten, dvs att flytten skall skjutas upp till dess att ärendet blivit prövat av förvaltningsrätten.  

I de fall LVU ska upphöra finns det idag en lagstiftning som ska träda i kraft och utgöra ett extra skydd från att barn rycks upp från långvariga placeringar – Lex Lilla hjärtat. Trots denna lagstiftning ser vi att man på flera ställen i landet inte tillämpar lagstiftningen. Finns det ingen biologisk förälder som står på barnets sida, kommer ingen som är part i mål, alltså som har laglig rätt att klaga på handläggandet. Om inte barnets biologiska föräldrar motsätter sig en flytt, vågar klaga på eller överklaga beslutet, eller besitter kunskapen att detta kan göras (vilket är vanligt), blir barn som flyttas inom sin placering – mellan familjehem – skyddslöst. I Lilla hjärtat vänförening har vi sett flertal fall där de biologiska föräldrarna inte alls önskat att barnen ska flyttas till ett annat hem. Av rädsla för repressalier i form av exempelvis indragna umgängen vågar de inte använda sin klagorätt. Just indragen rätt till umgängen ser vi att en del kommuner använder sig av när biologiska föräldrar, familjehem, morföräldrar eller andra viktiga anhöriga till barnet ifrågasätter eller invänder mot beslut.  

I ”Små barns behov av en långsiktig trygg bas –en barnpsykologisk kunskapsöversikt” skriver Pia Risholm Mothander, FD, docent Psykologiska institutionen, Stockholms universitet och Anders Broberg, FD, professor Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet följande:  

”När samhället ger någon/några i uppdrag att fungera som förälder i förälderns ställe måste samhället ge dessa personer optimala förutsättningar att ge omvårdnad som karaktäriseras av ett långsiktigt engagemang. Lika betydelsefullt som det är för ett litet barn att veta att någon större och starkare finns som tröstar och skyddar när det behövs, lika viktigt är det att veta att denna föräldraperson aldrig kommer att svika utan är motiverad till en långvarig relation. För ett barn finns det inget mer hotfullt än att ha en förälder som inte är varaktigt engagerad, som inte står upp för sitt barn. Varje sammanbrott i ett familjehem som beror på att familjehemsföräldrarna inte förmår ha kvar ett barn är ett svek mot det placerade barnet som samhället måste göra sitt yttersta för att undvika […]. Doziers forskning har lett fram till konkreta förslag. Dessa kan mana till eftertanke även i vårt samhällssystem, när jourhemoch familjehem för mer långsiktig placering ska väljas.   

1. Erbjud stöd till de biologiska föräldrarna innan relationen bryts. I de fall omhändertagandet antas bli tillfälligt, erbjud i stället gediget och intensivt indikerat stöd till föräldrarna med hjälp av de väl utarbetade och erfarenhetsprövade metoder för behandling som finns. Erbjud gemensam samhällsvård till mammor och deras barn hellre än att skilja dem åt.
2. Skapa förutsättningar som gynnar familjehemsföräldrars långsiktiga engagemang. Om små barn ska ges samhällsvård måste villkoren för familjehemsföräldrarna vara sådana att de kan finnas kvar i barnets liv under hela uppväxten. Även om barnen återvänder till sina biologiska föräldrar bör förutsättningar skapas så att relationen inte bryts, t.ex. genom att medverka till att familjehemsföräldrarna kan vara sommarföräldrar, stödfamilj, gudföräldrar eller liknande.”

Lilla hjärtat vänförening ser att arbetet med att trygga barnen och att bevara deras möjlighet till att behålla viktiga relationer i sina liv allvarligt brister. Vi ser dagligen hur lagstiftning tolkas, vänds och vrids för att passa de syften som den ytterst ansvariga vuxna vill göra gällande. I de fall vi blir kontaktade är det mycket sällan vuxna med yttersta ansvaret som har barnets bästa och rättigheter i fokus och det ger sig uttryck på många olika vis. Ett av de allvarligaste uttrycken för bristen på barnperspektivet anser vi är när barn flyttas till nya hem och nya miljöer snabbare än man normalt inskolar samma barn på en förskola, dvs. 1.5 veckor. Efter flytten saknar barnen i nästan alla fall vi följer möjlighet till att få ha kontakt med eller träffa sina ursprungliga anknytningar, om de inte är biologiska föräldrar. Vuxna tar beslut som inte är anpassade för barn, beslut som genomgripande påverkar barns hela liv och uppväxt.