“Vi kan aldrig kämpa nog för barns rättigheter” skriver en kvinna som svar på ett inlägg i en barnrättsgrupp. Med något års intervall vaknar en ny grupp människor upp till en realitet de inte tidigare varit varse om: barns rättigheter räknas i svenska myndigheter inte som lika mycket värda som vuxnas. Vuxnas behov, önskemål och krav går före barns. Om och om igen trumfar vuxnas agenda över barns rättigheter och barnperspektivet. Barnens röster förbises varpå vi som svenskar vaknar upp till nya rubriker om barn som går bort i händerna på de som ska vårda dem. Tintin är det senaste mediala exemplet på ett barn vars rättigheter inte tillgodosågs. Vår barnrättsförening Lilla hjärtat bildades på grund av barnfallet Lilla hjärtat – Esmeralda. En mening som “Vi kan aldrig kämpa nog för barns rättigheter” ska inte behöva yttras i ett land där jämlikhet är ett honnörsord. Men när vi pratar om barn är jämlikhet tyvärr bara just det, ett honnörsord. Lagstiftning som hade kunnat rädda både Tintin, Lilla hjärtat och många andra utsatta barn finns redan på plats men de vuxnas agendor gick före då och nu. Är det jämlikhet? Idag är det jämställdhetens dag, en dag som påminner oss i Lilla hjärtat vänförening om att barns rättigheter inte är jämställda med de vuxnas. Idag minns vi alla de barn vars liv släckts och alla de barndomar som trasats sönder för att vuxna inte följer och använder sig av den lagstiftning vi har.